Ubåtsskyddskommissionens slutsatser står fast
Artikel i Svenska Dagbladet
Det finns en liten grupp personer som aldrig kan få de sovjetiska ubåtskränkningarna av Sverige att stämma med sin världsbild eller politiska uppfattning. Ity följande tvingas de lägga ner åtskillig energi på att för sig själva och sin omgivning visa att sanningen i själva verket är osann.
För något år sedan utkom journalisten Anders Hasselbom med boken ''Ubåtshotet''. Han försöker där ''bevisa'' att det icke funnits några sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden, men att det däremot fanns åtskilligt som talade för att det var Nato-ubåtar som varit där.
Pinsamt bomskott
Den hasselbomska salvan mot ubåtsskyddskommissionen blev ett närmast pinsamt bomskott. De fåtaliga ''fakta'' hade visat sig vara felaktiga, och när boken i övrigt mest bestod av anonymt skvaller föll dess trovärdighet samman.
Nu är det tydligen dags för ett nytt försök att skjuta främst ubåtsskyddskommissionen och dess rapport i sank. Frilansjournalisten Ingemar Myhrberg har givit ut boken ''Ubåtsvalsen'', och denna bok bildar dessutom ''sakunderlag'' för den kommunistiska filmaren Maj Wechselmanns av Sveriges Television finansierade film i ärendet.
Vad Myhrberg har att säga om den sovjetiska ubåten 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 är väl känt sedan tidigare. Här fortsätter han den fruktlösa debatt han tidigare för på främst DN:s debattsidor - dock utan att ha något nytt att komma med.
Förtjänar att kommenteras
Tyngdpunkten i sin bok har han i stället försökt att lägga vid en kritisk granskning av den s. k. Hårsfjärds-incidenten i oktober 1982, och det är också på denna punkt som hans bok innehåller en del argumentationsmässiga innovationer som förtjänar att kommenteras.
Myhrberg underkänner totalt ubåtsskyddskommissionens arbete och slutsatser. Enligt vad han säger i huvuddelen av boken har det över huvud taget inte förekommit några främmande ubåtar i området. Hans underkännande av alla de observationer som kommissionen redovisade försvagas dock av att han på några ställen säger, att om där fanns några ubåtar så måste dessa ha kommit från Nato.
Ubåtssyddskommissionen grundade sina slutsatser på ett mycket omfattande material. Det ligger i sakens natur att detta inte i alla sina delar kan offentliggöras.
I sitt betänkande redovisar emellertid kommissionen fyra säkra observationer, som i sin tur självfallet stöds av en serie observationer och indikationer som isolerade icke har samma höga säkerhet. Av dessa fyra observationer är en optisk, en såväl optisk som hydroakustisk och två enbart hydroakustiska.
Myhrberg underkänner dem alla, men utan att återge dem korrekt, och alldeles uppenbart utan att ha haft tillgång till den detaljinformation som självfallet är en oundgänglig förutsättning för att kunna värdera dem. Hans resonemang blir därför mer den övertygades vägran att se det som inte stämmer med den egna övertygelsen än den sökandes intellektuella prövning.
Den s. k. optiska observation av periskop som satte igång Hårsfjärds-operationen mitt på dagen 1 oktober 1982 var av mycket god kvalitet. Det handlade om noggrant beskrivna periskop, som dessutom uppträdde på det sätt som en inpasserande ubåt tvingas att uppträda på just denna plats.
Högt ställda krav
I den offentliga debatten har det ibland raljerats med s. k. optiska observationer. Men värdet av sådana får icke förringas. Kraven på dem är nämligen mycket högt ställda. Det har senare sagts, att det skall vara en säkerhet i dessa vittnesobservationer som skulle räcka för att fälla en åtalad för mord i högsta instans i vårt svenska rättsväsende. Och så länge vittnesmål accepteras i svenska domstolar måste optiska observationer godtas i debatten om ubåtskränkningarna.
Riktigt oseriös blir Myhrberg när han går in och försöker förklara bort de olika hydroakustiska observationer som gjordes under Hårsfjärds-incidenten.
En tydlig sådan gjordes av en ubåtsjakthelikopter den 7 oktober vid Oxnöudde alldeles intill Hårsfjärden. Den förklaras av Myhrberg med att helikoptrarnas hydrofoner är odugliga i skärgårdsmiljö och att det med största sannolikhet handlar om att man såg några stenar eller något gammalt vrak på botten.
Avslöjar sig själv
Men med detta resonemang avslöjar Myhrberg sig själv. Det framgår nämligen på andra ställen i boken att han vet att dessa hydrofoner mestadels används enligt den s. k. dopplerprincipen, vilket innebär att de enbart registrerar rörliga föremål. Han kan heller inte ha varit så till den milda grad slarvig i sitt arbete att han inte vet att just denna observation var en utomordentligt tydlig dopplerindikation, d. v. s. ett stort föremål som rörde sig genom vattnet med en bestämd kurs och en fart som kunde beräknas till c:a 7 knop.
Så uppträder icke stenar på botten, och heller icke gamla vrak. Däremot uppträder faktiskt ubåtar precis på detta sätt.
Hans värdering av de resterande två observationerna ligger på samma kvalitetsnivå. Det är dessutom alldeles uppenbart, att han har mycket dimmiga begrepp om detaljerna i de observationer som gjordes. Hans kritik skjuter därför genomgående vid sidan av målet.
Magert resultat
Riktigt besvärligt har Myhrberg haft det när det gällt att försöka förklara bort de bottenspår som dokumenterades såväl inne på Hårsfjärden som på vissa andra platser i Stockholms södra skärgård. Det han nu redovisar är, så vitt man kan förstå, resultatet av två års arbete med att söka andra förklaringar än dem som ubåtsskyddskommissionen redovisade.
Som sådant är det magert. Men för säkerhets skull presenterar han icke en, utan två olika förklaringar. Att dessa utesluter varandra, och att minst en av dem således måste vara felaktig även i den myhrbergska föreställningsvärlden, bidrager knappast till att höja bokens allmänna trovärdighet.
Den första förklaringen är, att bottenspår som av bandfordon kan orsakas av sjunkbombsdetonationer, och att sådana förekom i stor omfattning i Hårsfjärds-området under jakten.
Fysikaliskt fenomen
Personligen ställer jag mig skeptisk till att sjunkbomber kan orsaka bandtraktorliknanade spår på botten. Det vore i så fall ett fysikaliskt fenomen som borde ha observerats och dokumenterats långt tidigare.
Det jag däremot vet är, att de tydligaste av de spår som redovisades för kommissionen under dess arbete kom från platser och områden där det icke fällts några sjunkbomber eller sprängts några minor över huvud taget. Samma sak gäller de spår från hösten 1983 som redovisats offentligt efter det att kommissionen avslutat sitt arbete.
Som förklaring till bottenspåren duger således den myhrbergska sjunkbombsteorin icke alls.
Hans andra teori utgår från att sjunkbombsteorin är falsk, och hävdar att spåren måste ha åstadkommits av svenska ubåtar för länge sedan. Bandtraktorspåren hänförs till de vispande dubbelpropellrarna från 1950- och 1960-talens svenska ubåtar, och de tydliga släpspåren hänförs till dvärgubåten Spiggens övningar i området för några decennier sedan.
Även denna teori kan avfärdas skäligen enkelt.
Att propellrarna på ubåtar av Hajen-klassen orsakat bandtraktorspår på just dessa platser är milt talat osannolikt. Vissa av dessa spår hittades på platser där bottenuppträdande med stor konventionell ubåt vore närmast omöjligt. Och måtte på spåren stämmer på intet sätt med de som de skulle ha om den myhrbergska teorin var sann. Det bottenavtryck från kölbalken på en stor ubåt som konstaterades i omedelbar anslutning till bandtraktorspåren från miniubåtar stämde däremot väl med de mätningar man kunnat göra av sovjetiska Whiskey-ubåtars undersida i Gåsefjärden i oktober 1981.
Var färska
Men viktigast är ändå, att de spår som ubåtsskyddskommissionen tog ställning till var färska. Detta kunde konstateras genom att studera den takt med vilken de slammade igen. Under kommissionens arbete rapporterades om att vissa av dessa spår successivt höll på att försvinna. I motsats till de jätteurgröpningar av regalskeppet Wasa på Stockholms ström som Myhrberg beskriver handlade det ju här om relativt begränsade spåravtryck i den på vissa platser ganska dyiga botten.
Kopplingen mellan miniubåtar och spår var så tydlig som man gärna kan begära. I början av november 1982 - efter det att Hårsfjärds-incidenten avslutats - observerades på nytt ett ubåtsperiskop i området, denna gång på norra Mysingen. Från en helikopter gjordes vissa observationer i en vik i närheten av periskopobservationen, och när man senare sände ner dykare på just denna plats fann man klara och färska bottenspår av den bandspårstyp som redovisades också inifrån Hårsfjärden. Denna observation beskrivs av ubåtsskyddskommissionen, men av skäl som är uppenbara om man tar hänsyn till avsikten nämner Myhrberg den icke med en rad i sin bok.
Det Myhrberg har att komma med således intill ytterlighet tunt. Att tillbakavisa hans spekulationer erbuder inga svårigheter. Och det är dessutom uppenbart, att han själv inte fäster någon större tilltro till dem i och med att han lägger fram två olika och oförenliga teorier om bandspåren. Han skriver dessutom helt öppet, att han framför sina tankar i ärendet ''mer eller mindre på spekulation''. I det finns det all anledning att instämma.
För honom förefaller det uteslutet att Sovjetunionen kan ha begått en sådan dumhet som att sända in ubåtar i svenska vatten. Och det är utifrån detta sitt orubbliga axiom som Myhrberg för alla sina resonemang. Han motiverar själv denna grundläggande tes med att ledarna i Kreml inte kan vara ''så till den milda grad bombade i roten att de på detta flagranta sätt sparkar sig själva i ändan''. Och till stöd för denna tes anför han bl a. vad utrikesminister Bodström sade vid den berömda journalistmiddagen tidigare i år.
Nu är det nog ingen som hävdat vare sig att den sovjetiska ledningen är ''bombed i roten'' eller att syftet med dessa operationer skulle vara att ''sparka sig själva i ändan''. Vad det handlar om är supermaktens säkerhetsintressen i grannregionen av allt större strategisk betydelse, och de olika åtgärder av militäroperativ natur som man uppenbarligen anser nödvändiga för att förbereda sig för att i varje tänkbart läge säkra dessa intressen. Sovjetunionens politik förs rationellt och långsiktigt, men det är alldeles avgörande att ha klart för sig att det är en rationalitet med utgångspunkt från Sovjetunionens intressen, värderingar och metoder - icke Sveriges.
Ubåtskränkningarna är en första rangens säkerhetspolitisk utmaning för Sverige. Och det problemet kan aldrig lösas genom att man blundar, tittar bort eller inte låtsas se.
Underminerar trovärdigheten
Visst kommer det alltid att finnas de som likt Myhrberg och Wechselmann axiomatiskt anser att Sovjetunionen är oskyldigt, och som ''på spekulation'' ägnar sig åt att kasta ut den ena orimliga teorin efter den andra för att underminera trovärdigheten i det svenska försvarets och de svenska myndigheternas insatser. Sådant tillhör det pluralistiska samhällets natur. Dessa föreställningar måste mötas med fri debatt och en så långt möjligt öppen information från försvar och myndigheter.
Därmed stärker vi också uppslutningen bakom vår säkerhetspolitik och dess strävan att slå vakt om våra gränser och vårt oberoende. Och därmed visar vi såväl öst som väst att den svenska reaktionen mot den som söker kränka våra gränser är stark, konsekvent och uthållig. På sikt är det den enda väg på vilken vi kan möta den utmaning som ubåtskränkningarna innebär.