Finns en Nordisk Modell?
Anförande vid Nordiska Rådets temamöte i Reykjavik, Island, om demokrati
Ett halvt sekel efter det Nordiska Rådets bildande, och i en värld som befinner sig i mycket snabb förändring, finns det förvisso anledning att reflektera över den roll som våra små nordeuropeiska demokratier har möjlighet att spela i den vidare internationella utvecklingen. Anledningen till att jag ombetts att säga några ord om detta tema är sannolikt inte mina decennier som ledamot av det Nordiska Rådet, utan de erfarenheter som jag gjort inte minst under det senaste decenniet i vidare internationella uppdrag inom ramen för den Europeiska Unionen och Förenta Nationerna. Vilken roll har Norden som samarbetsmodell eller föredöme i övrigt spelat i dessa olika sammanhang under ett skede av radikal europeisk och internationell omvandling? Sannolikt betydligt mer begränsad än vad vi ofta föreställer oss. Föredömena har ofta varit andra, modeller ofta upplevts som gamla och en ny tid skapat sina egna möjligheter. Tre tillfällen kan jag erinra mig då Norden som modell åberopats under detta den dramatiska europeiska frigörelsens decennium. Två mindre smickrande – och ett mindre så. Det första var omedelbart efter de socialistiska och kommunistiska systemens sammanbrott i slutet av 1980- och början av 1990-talet. Då fördes en ofta intensiv diskussion om de reformstrategier som skulle väljas. Och om man förenklar det hela kan man tala om ett val som då stod mellan en mer radikal och en mer gradvis omvandlingspolitik. Diskussionen fördes kanske allra först i Polen, och kom sedan att bli intensiv inte minst i det nya Ryssland som växte fram efter det sovjetiska sammanbrottet. Det var i dessa sammanhang som en nordisk välfärdsmodell ibland fördes fram av dem som var skeptiska till den mer radikala liberaliseringspolitik som andra arbetade för. Eftersom den ju under tidigare decennier ibland hade marknadsförts som någon form av historisk kompromiss mellan en mer kapitalistisk och en mer socialistisk ordning var det inte så underligt att den nu åberopades av dem som inte ville ha för mycket av det förra och kanske dessutom ville behålla lite av det senare. Ett decennium senare har vi möjlighet att tydligare än då se vilken av dessa vägar som var den bästa. Världsbanken har nyligen, liksom den europeiska utvecklingsbanken EBRD, publicerat de bokslut de anser sig kunna göra av det första decenniet av omvandlingen bort från de socialistiska systemen i halva Europa. Och bägge kommer entydigt till slutsatsen att där den mer radikala reformpolitiken fick dominera har de positiva resultaten kommit snabbare och starkare än i de länder där den mer gradvisa politiken blev den som styrde. Den snabba utvecklingen i de radikala reformernas Polen, eller de imponerande resultaten i Estland, kan kontrastera mot erfarenheterna från betydande delar av utvecklingen i Ryssland eller i ett land som Rumänien. Framgångens länder sökte ofta sin inspiration i andra källor än de vi kunde tillhandahålla. Det andra sammanhang där jag kom att konfronteras med den nordiska modellen som eftersträvansvärt mönster var senare – i mitten av 1990-talet – när jag arbetade med att få slut på krigen och skapa förutsättningar för en stabil fred i de konfliktfyllda områdena i sydöstra Europa. Den som där med stor kraft och – tvingas jag tillägga – åberopade en nordisk eller skandinavisk modell var den dåvarande kroatiske presidenten Tudjman. Med honom hade jag inte mycket gemensamt, men han var en man med ett starkt, om än missriktat sinne för historia, och därtill en strategiskt utomordentligt målmedveten politiker. Varför, sade han till mig, vill Du att vi skall leva tillsammans i denna del av Europa när ni inte klarade av att leva tillsammans i Din egen del av Europa? Och så kastade han sig inte i längre exposéer över Kalmarunionens förmenta elände, nödvändigheten för Sverige att kasta av sig det danska förtrycket och hur det först var sedan vi delat upp norra Europa i ett antal strikt nationella stater som det varit möjligt att etablera ett till intet förpliktigande samarbete i det nordiska området. Så, menade han, borde vi göra med Balkan också. Dela upp i nationalstater. Fördriv serberna från Krajina på samma sätt som danskarna fördrevs från Skåne. Och absolut inte några försök med ekonomiska unioner eller närmare samarbete i övrigt. Detta var, menade han, den nordiska lösningen på de balkanska problemen. Argumentationen var inte alldeles enkel att hantera. I sydöstra Europa är historien stark, och för nationer för vilka slaget vid Kosovo Polje 1389 har betydande dagsaktualitet går det alls inte att säga att Kalmarunionen och dess misslyckande inte längre har någon relevans. Bättre fly än illa fäkta, och min lösning i just detta sammanhang blev att fly in i den europeiska integrationen som den nödvändiga kraften för att övervinna nationalismens söndring och strider i vår del av världen. Det gick – tack och lov! - något bättre. Om dessa två exempel är mindre uppmuntrande finns det dock ett som jag tror är det. Frigörelsen av de tre baltiska nationerna kan förvisso inte skrivas på den nordiska samverkans konto. Men när den skett tror jag att den förebild som det nordiska samarbetet var under ett skede har kunnat tjäna som en betydelsefull inspiration för det baltiska samarbete som steg för steg växt fram. Dock blir slutfacit trots allt att vi – försiktigt uttryckt – inte skall övervärdera den roll som den nordiska samarbetsmodellen eller samhällsmodellerna spelar för Europa eller för världen i övrigt. Högtidstalen har sin tid. Men när de klingar bort tvingas vi nog inse att verkligheten i dag ser annorlunda ut. Jag tror helt enkelt att det nordiska samarbetet och de nordiska samhällena som modell för en vidare värld tillhör en period som utvecklingen nu håller på att passera. Och det är inte svårt att se att det är så. Om vi håller oss till det halva årtusendet efter Kalmarunionens sammanbrott, är det egentligen endast under några sena korta decennier som vi haft anledning att tala om nordiskt samarbete och nordiska samhällsmodeller. Under sekler stod de bägge stormakterna med huvudstad i Köpenhamn och Stockholm i harnesk mot varandra. Så gott som varje nordisk eller europeisk konflikt under ett halvt årtusende finner dessa två europeiska makter i motsatta läger. Först senare, i det nationella uppvaknandets Europa, växer det här uppe i norra Europa fram de nationella stater vi känner i dag. Och det förra seklets förödande krig kom att både separera oss och föra oss samman allt eftersom de globala konfrontationernas vindar kastade våra nationer i olika riktningar. Det var efter den andra stora världskonfrontationen, som drabbade våra länder så olika, som Norden för första gången på närmare ett halvt årtusende växte fram som ett begrepp. I en värld där den kalla konfrontationen ofta riskerade att klämma de små blev det naturligt för oss att söka en samverkan som kunde säkra våra samhällen. Säkerhetspolitiken delade våra nationer. Men paradoxalt nog var det de begränsningar som låg i detta splittrade mönster som också skapade de möjligheter som låg i ett nära och informellt samarbete på många av samhällslivets andra områden. Vi sökte säkerhetspolitiska lösningar grundade på av geografin och historien formade intressen. Men vi ville begränsa konfrontationen i vår del av världen, och vi stod utanför och ibland t o m främmande för de andra samarbetsformer som började att växa fram i Europa. Mycket av det som då byggdes upp är fortfarande viktig. Ett samarbete som strävar efter att genuint förbättra medborgarnas möjlighet röra sig över de nationella gränserna har inte uttömt sin kraft. Och den kulturella samhörighet som ligger inte minst i språket förblir kärnan i det som förenar våra länder. Men utöver detta har så gott som allting förändrats. När Sovjetunionen och dess imperium förpassades till historiens skräpkammare skapades helt nya möjligheter för Europa i dess helhet. Det blev en historisk förpliktelse att öppna upp det mer förpliktande europeiska samarbetet, liksom det atlantiska säkerhetssamarbetet, för de återetablerade demokratier i halva Europa. Det blev naturligt för nordiska länder att söka en aktiv roll i detta bredare och djupare europeiska samarbete. Det blev en självklarhet att söka vidga samarbetet i vår del av världen också till de baltiska länderna och till de angränsande delarna av det Ryssland som nu ville bygga demokrati. Och till detta kom så att läggas den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen. Den frigörande kraften både i politik och teknik rev gamla barriärer, skapade nya möjligheter och ställde krav på ett samarbete som var både bredare och djupare än det som det kalla krigets decennier hade byggt i våra nordiska länder. Jag tillhör dem som ser det som skett under dessa år som en i allt väsentligt positiv utveckling. Ibland hör vi nordisk högtidsretorik som låter som om allt var bättre förr. Ibland får vi höra att globaliseringen lett till att demokratin inskränks. Stundtals framställs t o m den ekonomiska frigörelsen över gränserna som ett hot mot vår utveckling. Men det är självfallet villfarelser. Världen var inte bättre förr. Inte ens för oss här i Norden. Om på 1970-talet ca två tredjedelar av medlemsstaterna i FN var diktaturer och auktoritära stater har frigörelse av ekonomi och politik i dag lett till en situation där förhållandet är det omvända, och ca två tredjedelar är relativt öppna och relativt demokratiska system. Trots alla de utmaningar som återstår vet vi att sedan mitten av 1960-talet den genomsnittliga inkomsten i utvecklingsländerna har fördubblats och medellivslängden minskat med inte mindre än fyrtio år. Det Nordiska Rådet må ses som mindre viktigt nu än då. Men världen i dess helhet är en öppnare och friare värld med större möjligheter för långt fler än vad som var fallet då. Demokratin i världen och Europa står långt starkare i dag än vad den gjorde då. Och därmed förändras också den politiska agendan. Om det nordiska samarbetet var en avgörande politisk fråga i ett tidigare skede, råder det i dag ingen tvekan om att den stora uppgiften är att bygga den federation av nationer som för generationer framöver kan säkra friheten och freden i vår del av världen. Den saken är långt ifrån självklar. I vår sal i dag sitter de som kan vittna om ofrihet och förtryck i vår del av Europa i vår egen tid. Och vi är åtskilliga här som i olika egenskaper brutalt konfronterats med de avgörande frågorna om krig och fred i en annan, inte alls så avlägsen del av Europa. Att i dag ta friheten och freden i Europa för given är att riskera ett historiskt svek mot de generationer som kommer efter oss. Men det handlar också om ett vidare globalt ansvar. Två gånger under det sekel som gått drabbades större delen av världen av de fasansfulla konsekvenserna av konfrontationerna och krigen i Europa. Två gånger under det seklet drabbades världen av totalitära idéer som från Europa förde förtryck och ibland t o m folkmord ut över världen. Globaliseringen för oss alla ständigt närmare varandra. Isoleringen bryts. Men i det möte mellan kulturer och traditioner som blir ständigt allt intensivare ligger också väldiga utmaningar. Individer och nationer kan uppleva sin nationella och kulturella identitet som hotad. Det möte mellan kulturer som ger sådan kraft till kreativitet innehåller också det farliga fröet till förödande konfrontationer. Det är, enligt min mening, bara genom att bygga broar av samverkan och institutioner av integration - inom såväl som mellan våra nationer - som vi på sikt kan säkra att dessa möten mellan kulturerna i vår allt mer globaliserade värld och våra allt mer mångfasetterade samhällen kan kanaliseras till kreativitet i stället för till konfrontation. Och då handlar det om en samarbetsmodell betydligt mer ambitiös än den som traditionellt varit den nordiska. Vår nordiska modell hade sitt värde när mer ambitiösa modeller inte var möjliga. Men nu har historien vänt blad, och vi skriver på ett nytt kapitel i vår gemensamma historia. Någon gång i mitt förflutna uttalade jag en farhåga för att det Nordiska Rådet riskerade att utvecklas till ett reservat för tilltagande irrelevant retorik. Men jag gjorde det samtidigt med en önskan att vi skulle hitta nya former och villkor för gemenskap som jag tror att vi alla på ett djupare plan upplever som både verklig och viktig. Jag tror att det handlar om en allt starkare betoning av det som kommit att kallas det europeiska samarbetets nordliga dimension. Det handlar om att inom EU arbeta för att dess samarbete får kraft också i de delar av vår region som ännu inte är, eller inte kommer att bli, fulla medlemmar i detta. Jag tror att det handlar om olika sätt att ta tillvara på den kulturella gemenskap som kommer till uttryck inte minst i språken, och där möjligheterna till ömsesidig stimulans på olika sätt måste tas tillvara. Till stora delar ligger detta utanför politikens kraft och möjligheter, men förtjänar inte desto mindre att understrykas. Men jag tror inte att det handlar om att predika modeller för samverkan och samhällen som världen utanför vår egen egentligen inte uppfattar som relevanta längre. Då riskerar nordism att bli föga mer än nostalgi. Och vi förlora den kraft vi annars kan ha att forma den vidare utvecklingen. Ty världen står inte still. Vi står bara i början av den väldiga revolution som drivs av vetenskap och teknologi. Den ekonomiska omvandlingen av företag, regioner och länder kommer med all sannolikhet att accelerera. Inte minst utvecklingen efter terrorattacken mot USA den 11 september har belyst nya utmaningar som ställer helt nya krav på samverkan mellan nationer och kontinenter. Och vi har fördelar som vi inte skall glömma. Vi är samhällen som genom att vi är små har tvingats till öppenhet för världen, för samarbete och för förändring. Vi byggde ett fint nordiskt samarbete under de decennier då den europeiska och globala utvecklingen skapade förutsättningar för detta. Vi har, i flertalet fall, engagerat oss i det stora europeiska freds- och samarbetsprojektet när förutsättningarna för detta öppnas upp. Vi har byggt företag och skapat ekonomier som handlar över haven och som i de fria ekonomierna och den fria handeln ser sina möjligheter. Vi har under det senaste seklet visat en förmåga att till vetenskaplig och teknisk utveckling som imponerat. Vi har, som få andra, engagerat oss för fred och frihet och försoning också i mer avlägsna delar av världen. I intet av detta är vi unika. Men i allt detta har vi kanske en liten dos mer än de flesta. Och som kombination framträder trots allt kanske någonting som gör att vi tillsammans kan resa ut över de gamla gränserna med en viss stolthet över att vi kommer från just Norden och dess länder. Vi borde med den stoltheten kunna diskutera de nya bidrag vi kan ge till en ny tid. Att föra nordismen från nostalgisk över det som var till en vilja att vara med och forma det som skall komma. Vad kan vi gemensamt göra för att men ny initiativkraft och nytt företagande se till att våra länder och regioner varaktigt är toppen av Europa när det gäller varje del av utnyttjandet av den nya informationsteknologin? Vad kan vi göra för att mobilisera den kompetens och det kunnande våra nationer har inom biomedicin och bioteknologi för att möta de nya farsoter som hotar att förgöra framtiden inte minst för fattigare människor runt om i världen? Och vad vi kan – med den stolthet över samarbete och demokrati som tillhör våra högtidstal – ge som bidrag till den stora debatt om författningen för den framväxande europeiska federationen som nu börjar få kraft? På få områden skulle vi kunna göra så viktiga bidrag för framtiden som detta. Nordism får inte bli synonymt med nostalgi. Politik handlar om framtiden.