Anförande vid Livrustkammaren
Anförande vid Livrustkammaren i Stockholm, Sverige
Eders Majestäter!
Eders Kungliga Höghet!
Prinsessan Christina
Fru Magnusson!
Ärade Alla Andra!
Rikssprängning och begynnelse.
Det är så denna utställning - som nu kommit till Stockholm efter att ha slagit publikrekord i Helsingfors - beskrivs.
Och så var det ju också.
Detta var Napoleonkrigen stora europeiska omvälvning. Det gamla skulle kastas i gruset, och någonting nytt skulle stiga fram.
Det var som en av många sidoshower i detta stora europeiska drama som också den 600-åriga riksgemenskapen mellan det som i dag är våra bägge länder kom att upplösas.
Knappast som en direkt följd av några omedelbara planer och konspirationer - mera som en konsekvens av de stora spelarnas mer marginella drag på det stora europeiska spelbordet.
Men det som måhända var marginellt i detta långt större sammanhang var självfallet ytterligt centralt för oss.
Vårt Sverige hade formats som en stat vid Östersjön - tillträdet till Västerhavet skulle komma först senare. Det Halland där jag har mina rötter har varit del av det svenska riket kortare tid än den tid som dagens Finland och Sverige var ett rike.
Vårt Stockholm hade genom århundradena växt fram som en Östersjö-metropol där städer som Riga, Viborg, Reval, Åbo och Narva under skiftande förhållandena under de växlande århundradena tillhört samma kronas välde.
Men med förlusten i finska kriget och freden i Fredrikshamn var det slutgiltigt slut med allt detta. Tsarens röda streck drogs i Torneälven, och föga mer än stenkastet från Roslagen etablerades den ryska makten vid Eckerö på Åland.
För det som skulle komma att bli Finland var detta tydligt en begynnelse. Under det länge toleranta storfurstendömet formades sakta en finsk nation. När man inte fick vara svensk, och inte ville vara rysk, återstod blott att forma ett nytt Finland. Och när nästa stora europeiska omvälvning kom ett sekel senare, och det stora spelbordet åter kastades över ända kunde man göra anspråk också på sin statliga självständighet.
Men när separationens ångest började släppa blev det en begynnelse också för Sverige.
En ny författning såg dagens ljus, och med den s k 1812 års politik - Carl XIV Johans remarkabla kursomläggning - fördes landet in i en era. Stormaktseran hade ju i realiteten tagit slut ett sekel tidigare, men nu försvann de sista av dess mentala rester, och ersattes av en inriktning på att nästan till varje pris hålla landet utanför tidens förvecklingar, konflikter och tumult.
Vi blev en nordeuropeisk stat bland andra.
Gradvis fokuserades nationen om. Med Esaias Tegnérs bevingade ord "Gråt Svea vad du mist, men skydda vad du äger" - blev uppgiften nu att "inom Sveriges gränser erövra Finland åter".
Så kom det också att bli.
Successivt kastades skråväsende, merkantilism och ståndsriksdag på historiens sophög, och nationen började sin remarkabla sekelmarsch från ett av Europas fattigaste till ett av värdens rikaste länder.
Genom historiens försyn kom dånet från de stora europeiska omvandlingarna i seklet som skulle följa att stanna vid våra gränser.
Sådan var inte Finland situation. Europas skakningar skalv vida över dess gränser. Finlands sak var visserligen vår - men Finland var det utsatta, och vi var det skyddade, landet.
Det får vi aldrig glömma.
Den senaste av dessa europeiska omvandlingar inleddes på allvar för tjugo år sedan i just dessa dagar.
Ett halvdemokratiskt val kastade den kommunistiska regimen i Polen ur sadeln, och inom bara några månader rullades det sovjetiska välde, som längs Östersjöns kust faktiskt sträckt sig fram till Lubecks förorter - väl väster om det västligaste av Sverige - tillbaka.
Ett nytt skede i den europeiska historien tog sin början.
På nytt förändrades i grunden förutsättningarna för våra två nationer.
Vi kunde gemensamt söka medlemskap i den Europeiska Union som strävar efter en allt djupare gemenskap på många av samhällslivets områden. Vi blev del av en allians med Europas - och oss européers - fred och frihet som sitt yttersta syfte.
I dag är vi två små nordiska demokratier i den väldiga euroasiatiska landmassans nordvästra hörn. I skogar, vid sjöar och stränder utgör vi cirka 0,2 procent av vår världs växande befolkning.
Ändå syns vi runt om i denna värld mer än de flesta.
Företagande, framåtanda och framgångsrikt samhällsbyggande har kommit att utmärka våra bägge nationer.
Nokia och Ericson.
Ikea och Marimekko.
Volvo och Wärtsilä.
Ur riksprängningen och begynnelsen har kommit två nationer som nu åter kommer varandra allt närmare. Inom Europas ram erövrar vi vår gemenskap åter.
Och inte minst då har det sitt värde att - med en utställning som denna - erinra om dramatiken, omvandlingen, riksprängningen och begynnelsen för två hundra år sedan.
Att rätt förstå de stora omvälvningarna och dess konsekvenser, att kunna se när historiens pil kanske börjar svänga åt ett annat håll, är svårare och viktigare än det mesta.
Det gällde då - och det gäller i lika hög grad nu. Också om detta kan denna fina utställning lära oss mycket.